¡me voy!

I Sverige får man vacker hy. Det är inte någon ny ansiktssmet som gör skillnad, nej det är luften. Kom hem från västkusten igårkväll, 22:30. Filippa kom hit och vi myste ihop oss. Ut och cykla. Hippie hurra vad det är skönt att träffas och prata. Samtalade för första gången på en vecka, efter denna veckas prydlighet.
Nu ska jag ut och jogga. Ska träffa Filippa och Max på stan(?) sedan fika med Stella, vi skulle planera inför deras Londonvistelse. Vi åker imorgon. 18:30 take off. De stannar i sju dagar. Och jag till och med den 29:e augusti. Jag är flummig, men inte tillräckligt för att åka tillbaka till Sverige för Way Out West även om line-upen är som plockad av min egen hand.
Men jag ska se Wavves och Grizzly Bear i Glasgow i höst. Det får räcka.

Borttappad kontakt, nyfunnen, upphittat, inte bortglömd.

Varför väljer man att ignorera den andra? Det härstammar från psykologiska komplex kan jag inget annat än anta.

Jag försökte läsa Kerouc varvat med Warhol och äta nötter på bussen,
lycka till när kvinnan framför lutar sig tillbaka 10 cm från mitt face, kammar håret, löser kändiskorsord, lyssnar på Meat Loaf och har ett Sweden Rock armband.

Ansiktgrimas: russin.
Sinnesfrid: nej.

Men nu är det solig förmiddag, mycket bra.