¡me voy!

Godmorgon. Jag har precis väckt Michelle ur hennes istidssömn. Jag somnade självklart till Wall-E igår, jag är duktig på att somna till film. Hursomhelst hade vi en intressant diskussion igår om ett ämne som jag aldrig kan somna till, medias krav på kvinnor, speciellt i form av "förebilder" på vita duken. Jag har aldrig riktigt förstått mig på det där med förebilder, varför ser man upp till dem, ofta några som man inte känner, varför behöver man ens dem? Jag är av den åsikt att man som kvinna inte tvingas till att känna sig osäker i sin kropp bara för att man ser en massa saker omkring sig. Att det ska vara vanligt för kvinnor att ha haft ätstörningar. Det är bara knasigt att det finns så många som tar åt sig.
Tydligen är det bra att ha förebilder som Scarlett Johansson som är "kurvigare", men samtidigt kan man "förstå att [jag] vill vara smalare [än henne]." Jag ogillar förövrigt Scarlett Johansson, jag tycker att hon ser bra ut, som många andra kvinnor på denna jord, men jag ogillar att man ser henne med fuktade läppar och push up BH i varje scen hon är med i.
Varför behöver man någon att se upp till på det sättet när det tydligen bara triggar jämförelser och osäkerhet? Men samtidigt har jag förstått att vissa tjejer kanske inte är så smala men kanske vill bli lite slankare, och att en "normal kropp" kanske inte är en så smal kropp. Därmed kanske det skulle vara helt obefogat för mig att ha samma kroppsliga osäkerhet. Jag vet inte. Det känns så. Jag gillar fortfarande banankaka och peanutbutter & jelly bagels.

Michelle om Scarlett Johanssons bröst:
"vadå, ska man inte använda sina tillgångar?"