¡me voy!

Ja, det är väl den enda andledingen till att jag tar om dessa IB prov i Business & Management. Man kan alltid bli bättre. Det måste tyvärr vara mitt motto. Jag får dåligt samvete för att jag inte hoppade direkt från gymnasiet till universitet, jag mår lite dåligt inför att jag var tvungen att ta ett sabbatsår. Nu känns det ganska bra ändå. Men jag får massvis med bekräftelse genom mina prestationer. Det finns många som trycker ner en när man inte presterar,"jaha, och vad har du gjort idag då?" (i en bitchig ton). Inte konstigt att man får prestationsångest när man vuxit upp med sådana röster i bakhuvudet.
Jag lämnar aldrig mat på min tallrik. Tänk på alla barnen i Afrika.
Hur vet man när man har gjort sitt bästa?

Idag har jag pluggat hos Maja och ätit Burger King med manliga män för att bli en utav dem. Jag såg en gammal barndomsvän idag. Hon gick som en modell, som man går när man vet att man ser bra ut och vill att alla ska titta på en, sådär bestämt; den gångstilen. Jag kom ihåg att jag "dumpade" henne när hon börjat fixera sig vid matintag, att hon bara åt en liten skål flingor på en dag. Jag tyckte inte det var okej, det matvraket som jag är, och speciellt var då. Hon såg smal ut. Och jag har precis varit på Burger King.